När jag var liten lekte vi ofta affär. Då hängde vi en sådan där liten pingla på dörren och så hade vi en leksakskassaapparat som man kunde knappa in priserna på och som sade ett plastigt ”pling” när kassalådan åkte ut. Pengarna ”lånade” vi från min kompis Monopolspel till hennes äldre syskons stora förtret.

Vi sålde bara saker över disk eftersom det var roligare så och sade ”riksdaler” i stället för kronor och kallade varandra för ”lilla fröken” och ”kära frun” för naturligtvis var det nästan bara damer som handlade. Om det inte skulle köpas snus förstås. Eller piptobak. Uppenbarligen hörde vår butik hemma i pilsnerfilmernas förlovade land snarare än i det begynnande 80-talet.

Man kan fråga sig var det där kom ifrån. Det speglade ju knappast vår vardag där handlingen bestod i att hela familjen varje lördagsmorgon efter Gomorron Sverige knödde in sig i bilen och körde till något fyrkantigt Tempo eller Domus och lassade vagnen full efter mammas meterlånga handlingslistor. Där fanns det knappast något utrymme för ”Goddag, goddag, vad får det lov att vara?”.

Hyvling var något man gjorde med osten som man dessutom gärna fick provsmaka innan man köpte den.

Effektivitet och självbetjäning var redan då givet utom möjligen på Systembolaget eller när man skulle köpa smågodis och höll på att driva kioskbiträdet till vansinne med haranger som ”två såna och en sån där grön, nej förresten ta en röd i stället och tre såna där salta och två sura och hur mycket blir det?”

Då var det förstås bra mycket trevligare att både handla och jobba i vår lilla affär och ibland kan jag längta tillbaka dit fast det bara var på låtsas. Där var det minst lika viktigt att hinna prata väder och vind som att fronta konservburkar. Vad jag vet var det ingen som gick in i väggen och aldrig någon som blev långtidssjukskriven för förslitningsskador i axlar och handleder. Inte behövde man gå omkring med den där krampen i magen som kommer sig av att man hållit sig alldeles för länge. Det fanns inga sms-anställningar och hyvling var något man gjorde med osten som man dessutom gärna fick provsmaka innan man köpte den. Och naturligtvis kändes det bättre att bli kallad ”kära frun” än ”öh, hörru”.

Men det är klart, om vi någon gång ska komma till rätta med de problem som tyvärr möter alltför många av våra kamrater inom handeln så finns det bara en sak att göra och det är inte att drömma om något som aldrig ens existerat. Nej, det är att kavla upp ärmarna och börja jobba. Våga ifrågasätta, vara lite obekväm, ställa krav! För nu är det ingen lek längre.