Vi är väldigt status-jagande i dessa tider. Det är väldigt, väldigt sällan (så gott som aldrig) man träffar på människor som är helt fria från status-jakt. Som inte bryr sig ett jävla inte om status. Och då verkligen menar det och inte bara försöker få status genom att låtsas att inte bry sig om just status.

Jag är själv en status-människa. Det gör ont att erkänna, ja, fasen vad det svider, men så är det. Jag skiter fullkomligt i märken och om huruvida saker och ting är dyra och just därför fina (och känner att jag får lite status bara över att skita i sånt). Status för mig är att vara modig. Inte vara en pussy. Jag kan ibland överdriva min egen modighet för att få lite status-skimmer stänkt över min arma lekamen. Eller göra saker, som jag innerst inne kanske inte riktigt vill, men gör ändå för att uppnå den där modighets-statusen.

Som när jag satt på ett flyg med tre döttrar som enda resekompisar, mot Indien. Där vi luffade runt. Åkte små konstiga båtar på ännu konstigare kanaler med enbart en döv sjökapten som mänskligt sällskap. Knattrade runt på små, livsfarliga åkdon genom myllrande storstäder och gles landsbygd. Men jag ville göra det. Dels för att bevisa för mig själv att jag faktiskt kan resa ensam med barn. Och lite också för att få snacka om det efteråt. Bara att jag nämner det i den här texten säger väl något om den saken.

Status är så olika. Har en granne. Som skäms för att hon själv renoverat hela sitt hus. Att lägga ut renoveringen på entreprenad är status enligt henne. Jag tycker precis tvärtom. Göra själv ger en grym status!

Har en vän. Han jobbar dygnet runt. Har knappt tid att sitta ner i lugn och ro för att äta middag. Och när han väl gör det brukar han vara sur, eftersom han är sönderstressad, eftersom han måste jobba jämt, eftersom han vill tjäna massa pengar. För honom är mycket pengar höjden av status. För andra är tid status. Att kunna berätta om tiden man har över. För barnen, äppelmoskokning och långa promenader.

Eller som en annan familj jag känner. Som högtidligt skiter i allt vad pengar och rätta bilar heter, men som ser det som en fantastisk status att ha massor av högskolepoäng. Det som är status hemma hos dig, kanske är riktig lågstatus hos någon annan.

Kanske är det just känslan för status som sammanför oss människor? Att vi umgås med såna som har samma känsla för status som oss själva. Så blir vi liksom som små status-höjare åt varandra?

Status – ett nytt sätt att umgås?