Trots att alla människor någon gång drabbas av sorg, står vi helt lamslagna när det händer. Inte bara den som själv drabbas, utan kanske framförallt omgivningen. Jag tycker mig se två extremer i hur omgivningen agerar i sådana situationer.

Den ena typen är den som drabbas av djupt obehag så fort känslor är i luften. De börjar ta långa omvägar för att slippa stöta på mig i korridoren på jobbet, eller flackar panikartat med blicken om ämnet av misstag skulle dyka upp. Skulle de råka hamna bredvid mig i fikasoffan krystar de fram alla möjliga märkliga samtalsämnen av rädsla för att trampa på en öm tå.

Till den motsatta typen hör de som vill hjälpa och stötta så till den grad att de nästan slår knut på sig själva. Jag uppskattar verkligen att folk bryr sig, men när de till och med avbryter mig i sin forcerade strävan att leverera råd, pepp och klyshor, blir jag lite trött. Behovet av att uppfattas som en god medmänniska tenderar här att bli viktigare än att faktiskt stötta på riktigt.

Varför ska vi egentligen dramatisera sorg så mycket? Räcker det inte bara att visa att man finns där så att den sörjande själv kan avgöra hur han eller hon vill bli stöttad? Det allra bästa stödet jag själv har fått är av personer som har lyssnat – varken mer eller mindre. De har inte behövt säga någonting och det finns heller inget de ens skulle kunna säga. Ibland är det så skönt att någon lyssnar att en del av bördan försvinner i ren lättnad. Om så bara för en stund.

Sorg behöver varken tabubeläggas eller ältas. Varken förnekas eller forceras. Sorg tillhör ju tyvärr livet, så varför inte också försöka se det som ett naturligt inslag?

Helena Lundberg
Arbetsforskare och författare