Reportage

– Låga skrothögar, landets industrier går på högvarv och skriker efter material. När industrin saktar ner då växer högarna, berättar Felix Lindberg, som jobbar på familjedrivna återvinningsföretaget Lindberg och Son.

Och det finns pengar i skrot. Mycket pengar. För skrot blir råvaror som exempelvis stål som bygger bilar som kan säljas och ge pengar. Jag tänker på det när jag möter Juha Räihä som jobbar på familjeföretagets återvinningsgård i Forsbacka utanför Gävle. På den asfalterade marken framför oss – som är lika stor som tio fotbollsplaner – ligger otympliga travar med skrot och väntar på att bli någons bultande pengahög, och någons bil.

Juha Räihä tänker inte så mycket på pengarna i skrot. Han gillar materialet och framför allt att köra maskinerna – gärna i fred. Vilket han ofta får göra här. Ingen stör den som jobbar med att pressa tungt järnskrot utan att först förvarna. Och så kan han ju området. När han var i tonåren brukade han och hans vänner vistas i ett av det gamla järnverkets röda tegelhus för att spela kort och läsa tidningar.

Men det var då. Nu har järnverket blivit återvinningsgård, Juha Räihä fyllt 34 år och han har hunnit jobba på gården i elva år.
Arbetsdagen börjar med varmt kaffe och om det är en bra dag klättrar han ensam upp i sin "Hulken" och börjar återvinna järnskrot. Allt i takt till radiokanalen "Rockklassiker", aldrig "gubbkanalen" P4. Han har bokstavligen järnkoll. Sittandes i den höga gröna kranen "Hulken" sorterar han på 25 meters håll övrigt skrot från järnskrot och avgör vilken kvalitetsgrupp som järnet tillhör.
– Högst tio gånger om dagen får jag gå ut och titta närmare, säger han.

När skrotsaxen gjort sitt har sju meter järnskrot blivit en halv och är därmed redo för att fraktas vidare till stålverket för smältning. Det färdiga stålet blir sedan broar, motorcyklar, bilar med mera.
– Det här är återvinning. Sorteringen av hushållssopor har bara lånat namnet. Det här är återvinning på riktigt, säger Conny Göransson.

I dag är han platschef, men när han började här var han ensam. Det var 1986. Lindberg och Son hade köpt Forsbackas gamla 20-talsjärnverk och i stort sett bara lagt skrotet på verkets då leriga mark. Conny Göransson anställdes för att sortera upp och bearbeta skrotet. Det skulle vara i några veckor. Veckorna blev till år och att sortera blev till att bygga upp en ny återvinningsgård. I dag är anläggningen bland de största i Sverige. Det gamla järnverket har återvunnits.

Varje år passerar här 20 000 ton skrot som blir till stål i stålverken. Majoriteten av skrotet kommer från industrier, antingen i form av spillprodukter eller genom att gamla maskindelar byts ut, som nu till exempel när pappersbruket i regionen håller på att byta maskiner. En mindre del kommer från privatpersoner. Eftersom det finns en god hacka att göra på att sälja skrot kan det vara stöldgods som privatpersoner vill kränga till gården. Fast Juha Räihä och Conny Göransson vet när de ska kräva intyg på skrot – alltid om någon vill ha betalt i kontanter, vilket aldrig beviljas. Det finns inga kontanter på gården, all betalning sker direkt till konto.
– Det är inte misstänksamt om en person kommer med säg fem kilo koppar, men mera gör att man blir skeptisk, säger Conny Göransson.

Medan vi pratar kommer en vanlig personbil med ett litet flak med skrot, några plåttunnor och annat bråte. Conny Göransson och Juha Räihä tittar hastigt på flaket och gör en snabb bedömning.
– Det där är rimligt att han har haft liggande hemma på sin gård, säger Conny Göransson.
Något intyg krävs inte. Vanligare än att någon försöker sälja stöldgods är att återvinningsgårdarna blir bestulna på exempelvis rostfritt och koppar. Då går mejltrumman. Den gård som blir rånad i Sverige mejlar direkt alla andra om att de har blivit bestulna. Ett sådant mejl får Conny Göransson och Juha Räihä i stort sett varje dag. Stöldgods är inte det allvarligaste som tar sig in på gården. Ibland finns det radioaktivt avfall i skroten. Det ger utslag på den maskin som all last passerar innan skroten lastas av.
– Då reagerar man kraftigt, säger Conny Göransson och tar sig för bröstet.
Juha Räihä nickar medhållande.
Än så länge har den bara gett utslag tre gånger – en gång hade chauffören genomgått en röntgen, en annan gång bar ett brandlarm rester av radioaktivitet. Ingenting har gett större utslag, fast bara ljudet som signalerar att det farliga ämnet finns räcker för att de ska sätta andan i halsen.

Elektronik är ett annat och nytt kapitel i historien om återvinningsgården i Forsbacka. Men innan vi når dit måste vi gå igenom en kris. När stålindustrin, dit bilindustrin hör, nästintill stod still hösten 2008 och nyhetssändningarna toppades av inslag om Volvo, då hade redan Juha Räihä sedan några månader tillbaka sett skrothögarna växa.
– Klart man var orolig. Vi har aldrig sagt upp någon, men då varslades två personer. Det var inte roligt, säger han.

Men varslen togs tillbaka och i stället gjorde Lindberg och Son verklighet av klyschan "att satsa sig ur krisen". Företaget tog över Gävles elektronikåtervinning av tv-apparater, mobiler med mera.
Sedan knappa två år har alltså Juha Räihä och de andra på Forsbacka även börjat ta isär och sortera elektronikprylar. När andra ser bra reaerbjudanden från hemelektronikkedjorna ser Juha Räihä och Conny Göransson numer hur last efter last med övergivna ofta väl fungerande tjock-tv-apparater, mobiler, datorer och annat rullar in på gården. Hysterin kring heminredningstrender är också någonting som märks. Som när alla helt plötsligt inte längre skulle ha vita mikrovågsungar, utan rostfria. Då hamnade tonvis med avdankade vita mikrovågsugnar hos Conny Göransson och Juha Räihä.
– Det är helt otroligt vad folk slänger, säger Conny Göransson.

Samtidigt är det få som faktiskt kommer direkt till återvinningsgården med sitt skrot. Fast de får betalt här. De bara slänger i stället.
Juha Räihä vet precis var hans motorcykel hamnar den dagen den inte längre kan köra honom genom de leriga stigarna i Gävletraktens skogar. Han kommer skrota den på jobbet. Och den nya motorcykeln kommer att byggas av skrot. Kanske från de spretiga travarna på återvinningsgården på Forsbacka.

Fakta: Köper och säljer skrot

Antal anställda: Tio stycken varav sju som jobbar ute på anläggningen, en chaufför och två på kontoret.
Avtal: Partihandelsavtalet. "Att vi har Handels avtal är inte så konstigt. Vi köper ju och säljer skrot", säger Juha Räihä.
Lönenivåer: Genomsnittslönen för hela den privata partihandeln är 22 916 kronor i månaden (2010).

Fakta: Kapsylerna kan bli 2 200 nya bilar

Ungefär hälften av allt stål som tillverkas i världen kommer från återvunnet järnskrot.

I Sverige återvinns omkring två miljoner ton skrot varje år.
Om varje svensk källsorterar ett halvt kilo aluminium så räcker det till uppvärmning av 10 000 småhus per år.

Om vi källsorterar alla metallförpackningar av stål i stället för att tillverka nya förpackningar kan den energi som sparas värma upp runt 5 400 småhus per år.

Om varje svensk lämnar in alla kapsyler räcker stålet till 2 200 nya personbilar.

Källa: Återvinningsindustrierna.