PrivatErika Petersson

”Klart du hinner! ” Innerst inne blir jag lite sur, och jag kämpar för att inte låta det synas.
Jag lyssnar på en några år gammal stand up på Spotify med Soran Ismail. Föreställningen heter ”Resan Fortsätter”. Han pratar om tidsfascismen i Sverige, att tiden är vår religion. Stängningstider i matbutikerna tas upp som ett exempel.
”Om Ica stänger nio, då är det ingen lek.”
Jag skäms lite när han drar det smärtsamt träffande skämtet. Ett igenkännande leende. När jag stänger är det ingen lek. Stängnings- dags är min högtid, den petar man inte på.

Hur lång tid tar det för kunden att hämta en mjölk? Förvisso betyder ”en mjölk” oftast inte bara ”en mjölk” utan också ”en limpa bröd, kaffet är slut, lika bra att köpa flingor när jag ändå är här”. En kund som skyndar sig hinner betala, packa och gå på tre minuter. Det är en person som ser stegen ut ur butiken som passagen över mållinjen. Men en annan sorts människor ser stegen in genom butikens dörrar som den ultimata segern. De trampar in 30 sekunder innan vi ska låsa och pustar ut ett lättat ”vilken tur att jag HANN!”.

Den här sortens kunder kan ta en korg och i lugn och ro fundera över vilken sorts marmelad som
passar till frukosten. Och i sedvanlig serviceanda ler personalen, även om vi missar bussen hem eller de värdefulla minuterna innan barnen somnat. Tio minuter senare är kunden förhoppningsvis ute ur butiken. Med min timlön på kvällen har jag ”gått back” ungefär 25 kr efter skatt, för den som räknar. 10 minuter är inget vi skriver upp på schemat och ber om ersättning för.

Soran fortsätter, och härmar butikspersonalen i matbutikerna, ”hur skulle det se ut om alla…” och fortsätter: ”Det kommer inte gå ett rykte på stan och så står det tiotusen människor här i morgon fem sekunder över nio och säger ”ja men han fick ju i går”.
Jag vill flina och låta skämtet passera, men mitt skratt skaver. So- ran har en poäng, men anledningen till att jag greppar nycklarna i fickan kl 22.59 är inte att jag är rädd för att det kommer gå ett rykte på stan om att vi hade öppet några minuter längre i går. Det hand- lar om att det inte bara är du, det är inte bara en mjölk, och det är inte bara i kväll. Tio minuter varje jobbpass blir för mig nästan 5 000 kronor på ett år, för den som räknar. Och tidsfascist som jag är så räknar jag. Varje minut.