En cowboy i den svenska kohagen

Det ser ut som en långsam ringdans där fem ryttare från föreningen Boskapsdrivarna Dalarna cirklar runt 24 kor och kvigor. De glor på inkräktarna. Någon sänker huvudet och tar ett par sturska kliv mot Micaels häst Tornado. Tornado frustar. Men när han inser att korna flyttar på sig, att i dag är det han som är herren på täppan, lugnar han ner sig.
 – Nu ska vi sätta hjorden, säger Micael. Vi ska vara som rovdjur som cirkulerar runt boskapen och gör dem trygga i gruppen. Sen kan vi börja fösa.

Målet är att få in all boskap i fållan i mitten av hagen. Där inne ska sedan korna skiljas från kvigorna och var för sig forslas till lagårn för kalvning, befrukting eller försäljning.
– Fjorton ska ut!  Bonden Kenneth Back pekar och dirigerar vilket djur som ska åt vilket håll. Visst hade han kunnat fösa själv, säger han. Men det hade tagit mycket längre tid. Dessutom är det kul med lite action i hagen!

För Boskapsdrivarna innebär varje bonde i behov av hjälp ett perfekt tillfälle att öva och ha skoj. Men en gång var det faktiskt på blodigt allvar. Just de här korna blev för några år sedan så skrämda av något att de rusade rätt igenom elstängslet och ut på riksvägen där de skenade åt olika håll. Upp på tågspåret, ner i kärr, över gärdesgårdar och genom trädgårdar.
– Bonden ringde i panik. Vi stack direkt från våra jobb för att fånga in dem. Vi höll på i tolv timmar. Det var en riktig paniksituation men samtidigt en riktigt häftig upplevelse. Man kan säga att det var vårt examensjobb, säger Micael.

Mannen som kan allt om hästar, inifrån och ut. Det är Micael Kans Lodén det.  Född och uppvuxen med hästar är de en del av hans liv som han inte kan vara utan. Första gången han red var han ett år. När han blev äldre började han med turridning och tornerspel. Nu är han med och arrangerar riddarspelen på Leksands medeltidsmarknad. Och när Jan Guillous berättelse om korsriddaren Arn för några somrar sedan skulle bli till film, var det Micael man ringde.Ville han vara en av riddarna? Det var ju bara att svara ja på den frågan, ta Tornado med sig till Västergötland och checka in framför filmkamerorna. Av 21 dagar blev det sammanlagt sju sekunder på vita duken, fördelat på två filmer.
– Det var en jättehäftig upplevelse! Vi var 75 riddare som red samtidigt. Jag har aldrig sett så många skäggiga män på en och samma gång. Det var ett krav från filmteamet, att vi odlade skägg. Det är svårt att se skillnad på oss, men jag vet exakt var i gruppen av riddare jag är.

Det där med att kunna tala med hästar är inget för Micael. Men han kan förstå dem, läsa av dem. Har man levt med dem hela livet så kommer mycket gratis. Har man dessutom jobbat som slaktare, som Micael har, kan man det ännu bättre.
– Då är det ännu viktigare. Man kan inte komma till en gård hur som helst.

Att Micael har slaktat en och annan häst gjorde honom i våras till den enda eleven på utbildningen i hästakupunktur som visste exakt hur en pålle ser ut inuti. I maj fick han sitt diplom. Nyligen stack han ett halvblod på 21 år med ont i lederna. Efter tre omgångar rör den sig inte bara friare, Micael ser också hur livet i blicken kommit tillbaka.

Du jobbar heltid på Clas Ohlsons lager och har småbarn. Hur hinner du?
– Det är ett levnadssätt. Jag kör akupunktur två, tre kvällar i veckan och så ridtränar jag hästen. Ja, nu börjar ju jakten också. Sen är det familjen resten av tiden. Det som får stryka på foten är väl typ att klippa gräset på gården och laga de trasiga bilarna.

I kohagen har ryttarna jobbat ett par timmar, bonden Kenneth har kört några vändor med traktorn till lagårn och snart är även de sista korna på plats i släpet. Då ser en av dem en öppning och smiter ut.
– Fan också, muttrar drivarkollegan Fredrika Söderberg.
– Vill du ha avlösning? undrar Torbjörn Larsson, även han en av boskapsdrivarna.
– Nja, en häst till. Men jag vill inte ha något tryck på utgången.

Det är trots den lilla dramatiken ett lugnt och sansat arbete, men det är ett krävande vågspel där man måste ta det lagom lugnt för att ingen, varken djur eller människa, ska bli stressad.
– Det är inte som på film. Inget jihaaaa här inte. Det är mycket roligare att jobba lugnt i stabila miljöer, som man gör på riktiga rancher, säger Micael.

Text: Agneta Persson