Jag klev för ovanlighetens skull in i en klädbutik. Situationens sällsynthet beror på att jag är lite, lite rädd för att gå in i affärer, alltid. Skräcken att råka ut för en för ivrig säljare gör att jag hellre stannar hemma. Den här dagen letade jag inte efter någonting speciellt, ville bara fördriva tid. Tummade lite på en tröja, fingrade på ett par kostymbyxor och förberedde mig på att gå ut så fort jag insåg att det var för få människor i butiken. Eftersom det var en enda person som arbetade och jag var den enda kunden skulle jag omöjligen kunna bli trivsamt ignorerad. Insikten kom för sent. 

”LETAR DU EFTER NÅGOT SÄRSKILT?” frågade säljaren bakom disken, halvt skrikandes genom sin bleka tandrad. Ett månsken i munnen.

”Nej tack, jag kollar bara lite.” Svarade jag och drog den naiva slutsatsen att konversationen var slut. Tji fick jag. 

”Ja, för jag har precis fått in en ny jeansbyxa!” Sa hon engagerat, som att vi två främlingar riktigt längtat efter att ses och prata denim. Medan hon sprang för att hämta jeansen gjorde jag ett uppgivet försök till att hindra henne. ”Förlåt, jag letar inte efter jeans, men tack ändå”.

De goda säljarna har en speciell personlighet. De brinner för varje steg företaget tar, i vilken riktning det än skulle vara. Varje inköp är en ny skatt, en tillgång, en vacker välsignelse. 

Både hon och jag förstod att jag inte skulle köpa några jeans, men det var inte längre viktigt. ”Det svåra med jeans är ju att de gärna blir lite långa i ankeln” sa hon lite mekaniskt, som att vi spelade in en reklamfilm. Hon hade helt rätt. Jag måste alltid rulla upp mina jeans. Men hennes ignorans kring mina ”nej tack” gjorde mig, om möjligt, ännu mer ointresserad. Jag förklarade igen att jag inte var ute efter ett par jeans.

”Precis. Men det är ju bra att veta att vi har fått in dem.”

En god säljare är inte så mycket människa, snarare en välartikulerad reklampelare. I en helt vanlig butik kan personalen ha sin BH-storlek på tröjan och repetera repliker någon annan formulerat åt dem. De duktiga säljarna har också förlorat rättigheten till något heligt, nämligen att lämna folk ifred. Men jag undrar om företagen vinner på det här, vi är många som snarare blir avskräckta av de monotona mersälj-replikerna. Eller så har jag fel, även detta är kanske ett planerat säljknep, och utan att jag nämnt butik, säljare, eller någonting som kan leda någon läsare till företaget så har jag nu tydligen råkat marknadsföra deras nya jeans. Kom och köp!