Insändare

Mats Erlandsson

Kanske måste vi som har tryggheten i en fast anställning våga mer för våra inhyrda kamrater, skriver Josefin Sand. Bild: Mats Erlandsson

”Arbetsgivarna har lyckats splittra oss”

10 oktober Jag har jobbat som lagerarbetare i snart åtta år. Jag var 18 när jag började och då tyckte jag att det var världens bästa jobb för jag fick lyssna på musik hela dagarna. Och lönen – jag hade aldrig sett så mycket pengar i hela mitt liv.

När jag insåg att det inte alls var världens bästa jobb bestämde jag mig för att engagera mig i facket. Och det var när jag började gå på fackliga utbildningar som jag stötte på bemanningsföretagen. Under de år jag arbetat på lagret har vi inte haft någon inhyrd personal och det jag nu fick höra från andra lagerabetare om hur de inhyrda och den ordinarie personalen hade olika krav på produktivitet förvånade mig.

En dag för ungefär ett år sen bestämde sig våra chefer för att också hyra in personal. Vi i fackklubben gjorde vad vi kunde för att stoppa det men de valde att göra det ändå.

På dessa nio månader har jag sett precis det som jag hade hört andra lagerabetare berätta om, hur våra arbetsgivare lyckats skapa splittring mellan oss arbetare. Jag har sett hur de genom att hyra in personal kan göra sig av med någon om den begår ett misstag eller är för långsam utan att ens behöva ta det jobbiga samtalet för det gör bemanningsföretaget åt dem.

Nu för tiden är det så mycket bemanningspersonal som kommer och går att det känns som det är jag som är ny på jobbet varje dag trots att jag jobbat där i snart åtta år.

Kanske måste vi som har tryggheten i en fast anställning våga mer för våra inhyrda arbetskamrater. Vår fackklubb kan dock inte representera dem eftersom vi inte är anställda av samma företag. De måste bilda egen klubb och ställa krav för att lyckas förbättra sina villkor – men hur ska de våga göra det när minsta grej de gör som arbetsgivaren tycker är obekvämt kan leda till att de inte längre får stanna på denna arbetsplats?

Situationen har gjort att jag vantrivs på mitt jobb, och flera av mina kollegor har sagt upp sig på grund av den dåliga stämning splittringen skapat. Jag har också börjat leta efter nytt jobb men nästan alla jobb som finns är via just ett bemanningsföretag. Jag vågar inte säga upp en tillsvidareanställning för ett otryggt jobb som inhyrd.

1932, året efter skotten i Ådalen, infördes ett förbud mot bemanningsföretag som varade ända fram till 1993. Ett förbud mot bemanningsföretag är möjligt och en förutsättning för en framtid med tryggare anställningar.

Josefin Sand, lagerarbetare och författare till kapitlet ”Olika uniformer – olika villkor” i boken ”Lösa förbindelser – om kampen för fasta förhållanden i handeln"