Jag är mycket mer än så egentligen, jag älskar musik, att skriva, upptäcka saker och möta människor, men de bitarna fick inte plats i mitt liv.
Inte ens grundläggande praktiska rutiner som tvätt och städning fick plats i tillvaron, rollen som företaget tilldelat mig hade inga gränser. När jag inte jobbade så sov jag. Om jag inte lade mig och sov klockan sex på kvällen och sov tills klockan ringde fem på morgonen blev jag sjuk, immunförsvaret var uppätet av all stress.

Stress över att aldrig hinna med, stress över att tvingas överprestera dagligen – annars bli ersatt, och stress över krav på att driva lika stressad och arbetsskadad personal till att jobba livet ur sig.

Min belöning, och det är nästan en hägring i vår bransch i dag, var tryggheten i en fast heltidstjänst. Närvarande var också den företagsodlade fantasin om att överprestera, driva på kolleger och hinna med så mycket att man kanske en dag blev saligt upptagen av huvudkontorets gunst och därmed skulle räddas ur den obarmhärtiga verkligheten i butik.

För tjänsten som dekoratör betalade jag med ett liv som kom att helt sakna mening – vardag och fritid fanns inte. Jag visste inte vem jag var längre, hade jobbat bort allt som tidigare definierat mig som människa. Men jag visste att jag en gång varit mer än min yrkesroll och att jag saknade det bortom allt. Så jag bröt upp, lämnade min tjänst och gick ned i tid. Jag är så mycket mer än någon som flyttar på kläder, mina kolleger är alla så mycket mer än några som matar timme efter timme i kassan och hanterar ton med varor på lager och golv.

Jag har inga barn, inget hus och ingen bil, därför kunde jag ta det beslutet och börja leva igen. Så många andra har inte den möjligheten. De överpresterar och reduceras tills inget finns kvar.
En stor del av Handels medlemmar jobbar långt över sina gränser för att få en fast heltid, vi som har en jobbar över våra för att matcha dem. Företagen vinner, vi förlorar konstant.

Kvinnor ska enligt samhällsnormen överprestera konstant. Ha perfekta hem, kroppar, träningsrutiner, familjer. Vi lär oss tidigt att vi inte är något värda om vi inte gör det. Därför är vi lätta offer för giriga arbetsgivare, för vi kräver sällan högre löner, schyssta arbetsvillkor och trygga anställningar. Vi slår på oss själva i stället för att kämpa tillsammans.

Det måste få ett slut nu, vi inom konfektion och Handels i stort måste börja kräva tillbaka. Vi är värda att också leva, inte bara leva för att arbeta. Vi är värda rättigheter och ett värde, vi är värda mer.

Annica Hedbrant