Utan mål är målet i skogen

Det är kallt, isigt och blött. Vinter på västkusten när den är som värst. Det hindrar dock inte Anders Järrebring från att ta på sig löparkläderna och ge sig ut på en runda i skogarna. Han bor i den mindre orten Tollered ett par mil öster om Göteborg och här finns idealiska förutsättningar för terränglöpning. Den här fredagen springer han på förmiddagen eftersom han är ledig från jobbet som affärsbiträde på Ica Focus i Göteborg. Annars springer han oftast på kvällen. Antingen medan hans fru lägger barnen, de är fem och nio år gamla, eller efter att han själv har lagt dem. Eftersom båda är löpare turas de om.
– Vi har skapat ett system för det. Det krävs en del pusslande, säger Anders och skrattar.
Löpningen tar förvisso en del tid i anspråk. Upp till sex timmar i veckan är inget ovanligt. Men Anders tycker inte att familjelivet blir lidande.
– Jag upplever mig själv som en bättre förälder efter att jag började träna. Jag har mer tålamod och mer ork till att klara småbarnslivet.

När Anders växte upp i Ullånger i Ångermanland spelade han fotboll, ishockey och bordtennis. Fotbollen höll han på med ända tills han flyttade till västkusten som 25-åring. Här fick han jobb på Ica Focus och var till en början mer intresserad av storstadens uteliv än att fortsätta träna. Det ändrade sig dock snart. Ungefär samtidigt som han och hans fru fick sitt första barn genomfördes en hälsosatsning på jobbet där de anställda kunde få startavgiften till Göteborgsvarvet betald. Anders hoppade på och fastnade för träning igen.
I och med att hans kropp var vältränad sedan tidigare upptäckte han att han sprang betydligt snabbare än de flesta andra. Det sporrade honom att satsa hårt. Trots en allvarlig infektion i ett knä ett par månader innan loppet lyckades han få en mycket bra tid.
– Jag kände att jag med bättre förutsättningar kunde springa ännu fortare. Jag började att jaga tid och hade en väldigt strukturerad träning. Det fanns en tanke bakom varje pass. Den här avkopplingen fanns inte.

Målet var att springa en marathon under tre timmar. Det skulle ske andra gången han ställde upp i Stockholm Marathon. Han gick ut hårt. Men kroppen sa ifrån. Det hände inget allvarligt, det var vaderna som krampade större delen av loppet, men det räckte för att ge honom en tankeställare.
– Efter det började jag springa mer för löpningens egen skull och för njutningen. Inte för att nå det här tidsmålet. Det hade jag inte tillåtit mig själv att göra tidigare.
Det blev mer och mer terränglöpning. På småvägare, stigar och även rakt igenom skogar. I början tyckte Anders att det gick otroligt långsamt i terrängen, men då stängde han av tidtagaruret och började njuta av omgivningen i stället.
– Jag uppskattar att vara ute i naturen och den här ensamheten när man är fri att tänka. Har man något att fundera på är det skönt att få springa och skingra tankarna. Jag tänker klarare och ser saker tydligare när jag springer.

I samband med sin nya inställning gick Anders med i ett löparcommunity som heter Lonesome Runners. De har ett forum på internet där det går att diskutera allt som har med löpning att göra.
– Det har en helt annan attityd än många andra forum. Det handlar om att stötta varandra, och det spelar ingen roll om du precis har gjort ditt första fyra kilometerspass eller om du är ultralöpare som springer riktigt långa lopp.
Anders stör sig på den hets och duktighetsnorm han tycker finns i vissa kretsar.
– Vi som tränar måste ta ett ansvar för vilken bild vi sänder ut. I stället för att stå med pekpinnen och säga vad andra ska göra borde vi inspirera.

Genom Lonesome Runners har Anders hittat löparkompisar han åker med tillsammans till olika lopp. För även om Anders inte jagar tid längre är en av hans drivkrafter att se hur långt han kan springa. Han har bland annat deltagit i Thy Trail Marathon som går genom en nationalpark i Danmark och ultravarianten av Kullamaran i Höganäs kommun utmed kusten i nordvästra Skåne. Den är 56 kilometer lång.
– Det var något helt nytt för mig. På ett ställe kom jag upp till en fantastisk vy ut över havet och Kullens fyr, och samtidigt stod ett ett antal oxar med stora horn bredvid mig. Dem var jag tvungen att springa förbi. Det var en riktig adrenalinkick.