Så sitter jag här framför datorn igen. Beställer tågbiljett. Glömmer visst att fylla i namnet på någon rad någonstans och får bakläxa. Och då har Visa-kortsnumret plötsligt försvunnit, så det blir till att fylla i igen.

I slutänden blir det ändå vajsing i kontakten med banken. Och för övrigt har jag glömt lösenordet till bankcertifikatet.
Dessutom har jag lyckats skaffa mig flera olika banker med olika lösenord, olika sätt att bete sig i det virtuella bankkontoret. Borde ju rensa i röran, men har fullt sjå att fixa vardagen så det prioriteras bort.

Jag minns jobbet där det bara var vikarien som klarade av det mystiska reseräkningssystemet, det som var tänkt att vara så bra och troligen var det också – om man inte hade något annat att syssla med. Måhända har man ett lika mystiskt tidrapporteringssystem, som också är jättebra – om man inte har något annat att syssla med.

Hur många tangentbordstryckningar kan det bli på en dag? Hur många musarmar och spända nackar?
Jag är inte den som drömmer mig tillbaka till tiden med skrivmaskin, bankkontor eller när jag satt och räknade ”pinnar” i rubrikerna för att se om de fick plats på tidningssidan. Och inte var det väl så mycket roligare att fylla i en blankett gjord i gammalt hederligt papper?

Så jag trycker glatt vidare: OCR-nummer och lösenord, plusgiro och pin-kod. Hanterar mitt liv helt enkelt, arbetsliv och privatliv, hela det digitala livet. Och det funkar ju, oftast – om man inte har något annat att syssla med

De flesta av oss har massor av system att hålla reda på och göra rätt i, och ibland blir det ju fel. Pratar med en kompis med diskbråck och en del andra blandade diagnoser. De senaste tre åren har hon träffat tolv olika hyrläkare på vårdcentralen, hon har pratat om sin rygg, sina ögon, sin mage, men sorkfeber har hon inte haft, vad hon vet.
Men det stod i hennes journal när hon begärde ut den. Sorkfeber. Inlagd på sjukhus i sex veckor med dialys.

Lite råttfobi möjligen, men sorkfeber nä
Inte heller har hon bytt hjärtklaff, vilket också stod i journalen.
Den mänskliga faktorn eller den digitala faktorn? Inte vet jag, men att alla våra olika system i datorn ställer till en del behöver man inte vara Einstein för att förstå.

I boken ”Jävla skitsystem” av Jonas Söderström finns mängder av exempel på usla system som stressar personalen. I en butik fanns fyra olika dataterminaler hos kassörskan i kassan. Och för att överhuvudtaget driva butiken behövdes ytterligare tjugo datasystem. Och alla fungerade förstås exakt likadant eller vad tror du?