Det är på småsakerna det märks mest. Den där lilla vassa taggen i rösten när varan går in för fel pris, den demonstrativa sucken när vi tar för lång tid på oss att öppna en ny kassa eller de otåligt himlande ögonen när varan inte går att scanna och vi måste ringa och fråga efter artikelnumret. Fastän kunden vet att den kostar 29 kronor. Om blickar kunde döda skulle jag förmodligen skriva det här från andra sidan graven.

Inte för att jag är så mycket bättre själv. Ibland kommer jag på mig med att stöna inombords när en kund väntat in i det sista med att föra över pengar med mobilen och det har faktiskt hänt att jag nästan stått och hoppat av otålighet när någon stackare envisats med att räkna upp hela summan i enkronor och femmor. Fast jag inte alls har bråttom. Och det dessutom är mitt jobb att stå där. När det händer brukar jag tvinga mig själv att le tills mungiporna nästan brister som gummiband. Som kompensation.

Vad är det som får oss att bete oss så småsint mot varann? Är det bara jag som inbillar mig, eller har det gått prestige i typ allt? Ofta händer det att kunder kommer till kassan och reagerar på till exempel priset med kommentaren ”Så står det i alla fall inte på hemsidan!” för att sedan  äka upp mobilen i kassörens ansikte och i 8 megapixlar triumfera att hen hade fel, fel, fel. Vad bottnar den i, den där skriva- det-på-näsan-mentaliteten?

Det sägs att vi är mer sociala än någonsin förr – på det världsomspännande datornätverket Internet, i alla fall. Vi avskärmar oss från varandra, både bildligt och bokstavligt, och kanske har vi glömt bort hur man uppför sig bland andra tredimensionella människor. Titta bara hur det ser ut i fikarummen. Idel skärmar och som bäst ett okoncentrerat mummel till svar.

Eller har det med tidens jagfixering att göra? Med självförverkligande, egentid och selfies. Är vi själva så viktiga att vi varken har tid eller tålamod med andra människor? När mina föräldrar gick i skolan var det en synd att nämna sig själv först i en uppräkning, men nu verkar vi ha glömt att visan faktiskt går ”Andersson och Petterson och Lundström och jag”.

Jag tänker inte säga att det var bättre förr, dels är det inte sant och dels får det mig att känna mig gammal. Men nog längtar jag ibland tillbaka till en tid då jorden var lite mindre kantig och lite mer rund.