Bott i princip i samma hus som jobbet, tågpendlat, cyklat långt och kort, promenad, bil. Kollektivtrafiken givetvis, buss, tunnelbana, pendeltåg. Nån gång alla tre disciplinerna från port till port. Med obligatoriska språngmarscher mellan hållplatserna. Samma ramsa med svordomar när de olika trafikslagen inte kan anpassa sina turer efter varandra.

På vintern nu har det blivit tunnelbana. Tyvärr bor jag så att det handlar om skohorn för att komma in i vagnen på morgonen. Det är egentligen ganska obehagligt. Trångt, varmt och den ständiga bristen på pendlingsförnuft. Jag tänker så här. Vi är alla en del av ett samhälle, det finns andra människor runt omkring dig. Försök samverka med dem, då blir samhället bättre. Grundtips: Om det är trångt i vagnen, gå så långt in du kan. Ta ett stort kliv in, ställ dig inte i vägen för dörren. Om många vill gå av men du inte ska gå av – kliv åt sidan utanför vagnen och kliv in igen när folk har gått av.

Det finns ett roligt filmklipp som cirkulerat på Facebook där en rusningstrafik i Japan respektive Mexiko illustreras. I Japan är rationaliteten total och ett fullt tåg töms och fylls med nya passagerare från plattformen på en halvminut. I Mexiko närmast slåss folk med varandra för att komma på och av och det hela tycks aldrig sluta. En skulle kunna tro att rationella storstadsbor har förstått att samarbete är bra för alla, men tyvärr liknar min morgon mer Mexiko. Alla vill in genom samma dörrpar, folk tar myrsteg in i vagnen och stannar precis innanför dörrarna, det hostas rakt ut, få reser sig för äldre eller gravida. Och snälla – jag vill faktiskt inte lyssna på din favoritspellista. Fimpa ljudet på mobilen.

Det finns två typer jag ogillar mer. Den ena är mannen som behöver minst en halvmeter mellan knäna när han sitter. Stackaren som hamnat bredvid får klämma ihop sig i det lilla utrymme som blir kvar. I New Yorks tunnelbana finns det skyltar med texten ”Dude… Stop the spread please.” Kanske vore något här hemma också.

Men ryggsäckarna är nog värst. Utan förvarning riskerar du att få den smälld rakt i ansiktet. En person tar lätt upp två personers platser i stället för att ta av sig ryggsäcken och ställa den mellan benen.

Efter några stationer går de flesta av, så resten av min resa blir lugn. Men jag måste ändå stålsätta mig varje morgon innan resan.

Bäst gillar jag nog att cykla. Helst utan uppförsbackar dock.

Jens Lundberg
Bostadspolitisk utredare på Hyresgästföreningen och fd Coopanställd