Utan rätten att strejka och rätten att organisera sig blir det meningslöst att föra fackliga och kollektivavtalsförhandlingar. Det är ingen förhandling om den ena parten inte har något alls att sätta emot. Det skulle vara som en fotbollsmatch, där arbetarlaget spelar på knäna, medan arbetsgivarna får använda sina bens fulla kapacitet och kraft.

Just nu pågår en strid inom FN:s organ för mänskliga rättigheter i arbetslivet, ILO, om löntagarnas rätt att strejka. Arbetsgivarna inom ILO, där Svenskt Näringsliv ingår, vill begränsa den rätten och har deklarerat att den inte längre är en global mänsklig rättighet.

Strejkrätten har reglerats globalt sedan drygt 50 år, den utgör en stark praxis inom ILO och hade tills alldeles nyligen starkt stöd av samtliga parter. Nu finns inte det stödet längre. Det är mer än 100 år sedan arbetarrörelsen startade sin kamp för anständiga arbetsvillkor och skälig lön, ändå tycks den fortsätta.

Det är bråttom att finna en lösning på konflikten för att ILO åter ska kunna fungera och kontrollera att mänskliga rättigheter i arbetslivet följs. Arbetstagarna kräver att dagens praxis ska fortsätta gälla, men är villiga att låta Internationella domstolen i Haag komma med ett utlåtande. Även detta har emellertid arbetsgivarna blockerat.

En öppen ekonomi och öppna gränser till omvärlden får oss att växa. Strejkrätten och fackens rätt till sympatiåtgärder såväl i det egna landet som i andra är dock en förutsättning för att dagens globaliserade arbetsmarknad, där företag och människor flyttar över gränserna, ska kunna fungera likvärdigt och respektera grundläggande värden.

Samma gäller inom EU, där förutsättningarna för den inre marknaden att skapa hållbar tillväxt och trygga jobb bygger på en stark ställning för löntagarna. En gemensam marknad får aldrig utnyttjas för att pressa löntagarnas villkor nedåt eller hota rätten att teckna kollektivavtal. Skulle vi börja kompromissa med strejkrätten gör vi dock precis tvärtom.