Den riktigt svåra frågan handlade ju om arbetstiderna på lager. Men istället för att brottas med den i avtalsrörelsen – med risk för varsel och strejk – så beslöt parterna klokt att låta en arbetsgrupp ta hand om frågan.

Därför blev avtalet inte bara slutet på en process utan början på en ny också. Ett riktigt hästjobb har man framför sig nu när det gäller de privata lagren. Ett nytt avtal för dem måste kombinera två saker (minst): dels uppfylla företagens krav på anpassning till dagens detaljhandel. För att hänga ihop med övriga branschen behöver lagren vara igång om inte dygnet runt sju dagar i veckan, så näst intill, anser arbetsgivarna. Men för att kunna närma sig detta måste facket garanteras att de anställda får ett riktigt inflytande och kan påverka sina arbetstider.

Två år har parterna gett sig själva för att komma överens och lösa den ekvationen. Den tiden behövs säkert.

Ett enda litet ord som fått ny lydelse i avtalet för de butiksanställda kan också betyda mycket. Det är ett bör som blir ett ska, nämligen det som handlar om huruvida personliga lönetillägg räknas upp med lönehöjningen eller ej. Alltså tilläggen den kan få som har ett extra ansvar, för brödavdelning eller posten till exempel. Nu SKA de räknas upp, går inte att smita undan om arbetsgivaren är snål.

Men det som riktigt sticker ut med årets avtal för handeln är hur processen mellan parterna har gått till: i ett sansat tonläge, utan varsel, utan medlare. Bara genom att facket och arbetsgivarna suttit ner tillsammans dag ut och dag in och pratat och pratat tills man är överens. Det låter kanske lite småtråkigt, men känns unikt. Eller när hörde ni senast om en avtalsrörelse där det inte är hårda ord och utspel, bud som förkastas och medlare som ska hitta kompromisser?