Det var hos dem de rädda sökte skydd. Det var in till butikerna skräckslagna människor flydde när lastbilen körde utför Drottninggatan. Personal tog hand om barn när vuxna bröt ihop, lekte kurragömma på lagret, spelade fotboll och rundpingis, bjöd på kaffe och saft, filtar och trygghet. Instängda i timmar.

Det är en månad sedan nu. Terrordådet.

Att bli vittne sätter spår och kräver krishantering. Att ta hand om förtvivlade människor när man själv är förtvivlad. Poliser utbildas i det, inte butiker. Det finns all anledning att fortsätta vara vaksam. Alla reagerar olika. Vissa kan behöva hjälp även efter en månad.

Mitt i allt mörker har omtanken visat sig ute på arbetsplatserna. Folk som på riktigt undrar, hur mår du? En varm hand på axeln. Tårar. Framsträckta pappersservetter. Kramar. Hos oss hade någon bakat kärleksmums.

Dagen efter terrorattacken skulle jag och två vänner ut och käka. Vi tvekade, vi var sorgsna. Några sms senare bestämde vi oss ändå för att leva livet som vanligt. Jag tog på mig mina klackar, även om det kändes fel att klä upp sig. Samtidigt ville jag markera, mig kuvar ingen.

En av oss hade föreslagit att gå till ett nytt fancy ställe. Men de hade inte kollektivavtal. Så det blev ett nej från mig. Vi gick till en restaurang med avtal. Och vid bordet undrade kompisen hur jag tänkte. Det är inte raketforskning, sa jag. Ett kollektivavtal ger trygghet, en miniminivå för lön, rätt till ob, försäkringar, pension, skydd mot godtycklighet. Råbiffen och vinet smakade ännu bättre.

1 april blev kollektivavtalen för butiks- och lageranställda klara. Nya löner, nya villkor.

Terror och kollektivavtal. Det var de orden jag först kom på när jag vid ett möte berättade vad vi gjort på Handelsnytt senaste tiden. Två ämnen, två skilda världar, men med något gemensamt. Vad viktigt det är att ni finns, och vad viktigt det är att ni får bra villkor för det ni gör. Det finns fler samhällsbärare, som en av våra följare uttryckte det.

Själv envisas jag med att fortsätta ringa min systerdotter och visa att livet lever som före 7 april 14.53. Hon var så rädd dagarna efter, så full av oroliga frågor. Jag vill visa att jag inte är rädd, det ska inte du vara heller. Jag gråter fortfarande, men jag är inte rädd. Jag har gått på Drottninggatan igen.