”Ses vi imorgon också?” frågade Mia när hon skulle gå. ”Javisst!”, svarade jag. För tänk om Mia trodde att jag inte ville leka med henne. Hemska tanke.

Tendenserna kan sitta kvar än i dag. Jag kan komma på mig själv med att humma och skratta entusiastiskt när en vän bara pratar om sig själv och jag egentligen är trött på att lyssna. Skulle det äntligen bli tyst efter en lång utläggning kan jag till och med krysta fram en följdfråga, bara för att fylla ut tystnaden. För tänk om hon känner sig dum. Eller tänk om hon tror att jag inte är intresserad. Hemska tanke.

När det äntligen är jag som tar till orda tittar vännen rastlöst bort. Och säger ”jaha”. Eller inget alls. Jag tystnar och börjar oroligt dra mig i håret medan jag undrar om hon tänker rädda situationen åt mig. Men i stället är det jag själv som slätar över den uppenbara tystnaden. ”Men men”, säger jag. ”Så kan det gå”. Och sväljer min skam. Det råder tydligen olika spelregler…

Någon annans eventuella besvikelse har alltså känts viktigare än min egen vilja. Jag har tagit ansvar för andras känslor, men inte mina egna. Försökt rädda situationer jag inte vill rädda och fylla upp tystnad jag inte vill fylla. Kan man vänta sig annat än att bli överkörd när man till och med kör över sig själv? Är det fri passage så är det.

Hädanefter ska jag spela efter samma regler. Låta folk få ta sitt eget ansvar. Låta folk få skämmas åt sig själva. Det värsta som kan hända är att de inte hör av sig mer. Jag tror jag kan leva med det.

Helena Lundberg
Arbetsforskare och författare