Lena Stenbeck i mitten i samtal med Wictoria Gustafsson, Jessica Olsson, Robert Folkstrand, och Pontus Stenbeck under en patrulledarutbildning.

Det smattrar från polishelikoptern ovanför församlingshemmet i den lilla byn. Sökhundarnas gläfs ekar i skogen. Den lokala tv-kanalen är på plats med kamerorna rullande. På gårdsplanen står ett hundratal personer med gula västar. Bland dem finns Lena Stenbeck. Hon pekar och pratar i mobiltelefonen samtidigt som hon tittar på kartan i den bärbara datorn som är placerad i bakluckan på en bil. För dagen är hon en av tre som ingår i Missing Peoples mobila sambandscentral. Uppdraget på plats är att dirigera ett tiotal grupper av friviliga, synka sökandet med polisens pågående insats och samtidigt vara till hjälp för oroliga anhöriga. Det börjar skymma, insatsen avbryts för dagen men fortsätter med samma intensitet nästa dag. Tre dygn senare är personen hittad välbehållen av en skallgångskedja.
– En äldre förvirrad dam som letat sig in i en inglasad veranda i ett hus som stod tomt. Det var underbart för dem som hittade henne sittande där, nerkyld men vid god vigör.

Lena Stenbeck har arbetat länge inom handel. För tillfället är hon arbetslös och har lite mer tid över till Missing People. När vi träffar henne håller hon en patrulledarutbildning för en grupp frivilliga.
– Det finns statistik som visar att 80 procent av alla som försvinner finns inom en radie på två kilometer från den punkt där de senast var synliga, det vi kallar SSP (senast synliga plats). Ytterligare vet vi att de flesta befinner sig mindre än trettio meter från en stig eller väg.
Utifrån det läser vi sedan kartan och bestämmer var och hur vi ska söka, antingen genom skallgång, i mindre grupper eller med bil, förklarar Lena.
Vem som är försvunnen spelar förstås roll.
– Det finns ett statistiskt samband mellan försvunna män, alkohol och vatten. Självmordsbenägna hittas ofta nära hemmet och förvirrade äldre som gått vilse återfinns i regel intill en väg.

Missing People har över 40 000 frivilliga. Lena Stenbeck engagerade sig för två år sedan. Sedan dess har hon varit ute på ett 50-tal sök.
– Jag är en av dem som kan åka tio mil mitt i natten för att delta i en akut sökinsats.
Och hon är inte ensam.
– Det är en otrolig känsla att komma till en liten by långt ut i nowhere och mötas av ett hundratal frivilliga som är där i samma syfte som mig.

7000 personer anmäls försvunna hos polisen varje år. Drygt 650 av dem ingick förra året i Missing peoples sökinsatser.
– Polisen ber oss om hjälp i vissa situationer när det behövs många som letar samtidigt. Vi kan snabbt trumma i hop folk och söka över stora områden. Men det är framför allt efter den första tidens intensiva letande vi behövs som mest.

För när tv-kamerorna slocknat och polisen inte har resurser att söka mer då fortsätter Missing People. De anhörigas perspektiv är det som driver Lena Stenbeck. För hennes del började engagemanget då en nära vän förlorade sin systerson.
– Jag kände mig så hjälplös. 24-åringen var borta efter en kväll på stan. Den ångesten hans anhöriga bar var nästa outhärdlig. Ovissheten var svårast. Dagarna gick och blev till veckor. Han hittades till slut. Drunknad. Men de hade en kropp att begrava.

Det var då hon bestämde sig.
– Jag förstod hur viktigt det är att få hem den saknade oavsett skick, så att man får ett avslut. Hade det varit min son hade jag ju velat att hela världen skulle vara ute och leta. Då måste jag ju ställa upp när det gäller någon annans.
Att påträffa en död person är inte lätt men kan ändå vara en slags lättnad, menar hon. Alla som ingår i skallgångskedjor får information innan att personen de söker kan vara avliden.

Det finns så mycket man kan göra och hjälpa till med, understryker Lena och berättar om personer som dykt upp med nybakade bullar till alla sökare, som erbjuder bilskjuts till och från sökområden, som skänker saker, filtar och ficklampor.
– De lokala handlarna är ofta otroligt hjälpsamma, delar ut bananer och dryck, ger oss tillgång till el och toaletter.
Hon drar en parallell till all den humanitet som visat sig under den pågående flyktingkrisen, som bekräftar det hon redan tidigare sett, att människor är otroligt villiga att hjälpa nödställda.
– Det kan vara svårt att hjälpa någon om man är ensam. Vi är lite för rädda för att ta det initiativet. Men när vi är flera då törs vi och det är då vi kan göra skillnad.

Fakta

Missing People - Ideell obunden förening

Startade 2012 efter en spontan sökinsats i Göteborg två år tidigare där många deltagit i letandet efter en 19-årig man, som senare hittades drunknad. Organisationen växte och blev landsomfattande.

Efterlysningar publiceras efter godkännande av Polisen  på facebook där likas/delas av cirka 500 000 personer.

Cirka 42 000 registrerade i skallgångsregistret.

Samarbetar alltid med Polisen.

85 procent  av alla sökinsatser hittar personen, 75 procent av dem i liv.

Vill du vara med och leta?
Anmäl dig till Missing Peoples skallgångsregister. Du får ett sms när du behövs. Åk dit om du kan, all information ges på plats. Kläder efter väder, oömma skor. Ingen ersättning. Allt görs frivilligt. 18-års gräns. Kurser anordnas för dem som vill vara med och leda grupper på olika nivåer under en sökinsats.

Källa: Missing people

Fakta

Lena Stenbeck

Ålder: 47 år.
Familj: Sonen Pontus 18 år, katten Sparrow.
Sysselsättning: Sjukersättning halvtid på grund av fibromyalgi, halvtid arbetssökande.
Tidigare arbete: Bland annat Panduro och Tygfinessen i Ystad.