Och om det bara presenterades en lösning på hur vi inte ska springa fortare och hur vi ska jobba smartare vore det väl en sak. Om vi fick förslag på hur vi ska tampas med ekvationen att det är mer att göra, men mindre tid och färre personal att göra det på. Men det liksom stannar med den där äppelkäcka sloganen på sista powerpoint-bilden:
– Vi ska inte springa fortare, vi ska jobba smartare!

Man kan ju tycka att det smartaste vore att faktiskt anställa tillräckligt med personal utifrån de arbetsuppgifter som ska utföras, men det är väl inte flexibelt nog i dessa gubben-i-lådan-tider då en stor del av dem som bär upp handelns serviceanda får sina anställningar per sms. Inte tillräckligt ”utanför boxen” då arbetskraft helst bara ska kosta när det lönar sig. Åh, denna box som man alltid måste tänka utanför! Snart försvinner den väl hel och hållen.

Här är en tanke: låt oss tänka innanför boxen för en gångs skull och försöka förhålla oss till de ramar som faktiskt finns. Och som finns där av en anledning, skulle jag vilja påstå. Dygnsvila. Veckovila. Trygg anställning som det går att leva på. Trygg och säker arbetsmiljö. Hållbara scheman. Balans mellan privat- och arbetsliv. Rätt att sitta ner på rumpan och äta sin mat i lugn och ro utan att det pling-pling-plingar för att det är kö i kassan. Bara en sån sak.

Visst finns det arbetsgivare som redan har tänkt på allt det där. Som har förstått att vi inte bara är en kostnad, utan också en till- gång. Som vet att vi precis som de inte bara har skyldigheter, utan också rättigheter. Visst finns det arbetsgivare som tar sitt ansvar och mer därtill, men ibland tycks arbetsmarknaden som ett enda stort lotteri och alla har inte turen att hamna hos the good guys. För det finns minst lika många bad guys.

Så fast det borde vara självklart vill jag ändå påminna om den viktigaste ramen av alla: vi är inga robotar. Vi är människor och vi har ett liv bortom kassan, bortom frukt- och grönt, bortom lagret. Hur mycket vi än älskar våra jobb vill vi mäkta med det livet också. Och alla springer vi kanske inte fortare på utsidan, men på insidan springer vi ibland ett helt maraton på två timmar blankt. Vad händer när vi tappar andan?