52 channels and nothing on”, sjöng Bruce Springsteen en gång om tv-kanalernas utbud. 52 hårvårdsprodukter och jag använder inga, kan jag sjunga, eftersom jag envisas med att köpa någon produkt varje gång jag klipper mig, vilket ska gudarna veta inte är ofta. Ändå, vax, mousse, mist, gel, oil, salt water styling, heat protection, colour safe conditioner – jag har allt. På hyllan alltså, aldrig i håret.

Inte för att jag inte försökt. ”Gnugga vaxet mellan händerna först”, sa frisören och det klarade jag, Men för att få det att se snyggt ut i håret behövs det ju utbildning. Eller är det meningen att det ska se väldigt fett ut på sina ställen?

Jag är usel på hår. På 90-talet ville jag se ut som Meg Ryan. Ungdomar googla. Hon slog igenom när hon fejkade en orgasm i en filmscen. Jag vill fortfarande se ut som Meg i håret. Problemet är bara att Meg har proffs som fixar håret. Hon har någon som kan gnugga och vaxa. Det har inte jag.

Bad hairday är mitt andra namn. En gång gjorde jag slingor själv. Fattar inte hur jag tänkte.  Eller jo, jag fattar visst hur jag tänkte. Jag skulle på bröllop i Italien. I november. Jag ville att mina råttfärgade testar skulle skimra inför de rader av stiliga italienare som skulle dyka upp. Jag ville också spara ett par kronor. ”Big mistake”, som Julia Roberts sa i Pretty Woman.

Jag masserade in medlet som vore det ett schampo. Och här vet jag ärligt talat inte alls hur jag tänkte. Resultatet blev, tänk gepard. Fläckigt som en gepard. Så såg jag ut i håret. Katastrof.

Frisören slet i timmar för att få det ok. Det vill säga knallgult i ungefär samma färg över hela huvudet. Ett blått hårband och jag hade sett ut som den svenska flaggan. Dyrt blev det och inte fick jag hångla heller. Jag fick äta i stället. Minst 52 rätter bjöds det på. Och jag åt alla.

Susanna Eklund, ståuppkomiker och manusförfattare