Reportage

– Titta, där är ju Sofia!

Ansiktet är bara några millimeter stort, men Felicia Persson har lyckats hitta bilden av sin arbetskamrat bland de 4 000 pyttesmå porträtt av medarbetare från hela världen som pryder entrén till Ikea Museum. Tillsammans bildar de en mosaik som föreställer – Ikeas grundare Ingvar Kamprad.

Konstverket ska visa att möbeljätten bärs upp av tusentals människor, även om det är en enda man som gett företaget ett ansikte.

Den berömde smålänningen är närvarande på många sätt i utställningen på de övre planen i 1950-talsbyggnaden som var världens första Ikea-varuhus.

– Kolla, där är tändstickorna han sålde som barn! Fantastiskt att det har kunnat växa till ett världsföretag, säger Felicia Persson vid montern som visar Ikea-grundarens tidigaste försök till företagsamhet.

– Ja. Han har haft rätt idé vid rätt tidpunkt och förmågan att göra affärer av den, säger kollegan Jean Augustsson som jobbat 40 år i företaget.

Större delen av karriären har han tillbringat på det gamla varuhuset som nu förvandlats till museum. Jean besöker det tillsammans med Felicia som snart fyller 20 och började i fjol på det nya varuhuset i Älmhult.

På museet finns inredningen från Ingvar Kamprads kontor i Schweiz, ett sängbord som han klottrat franska glosor på, filmer där han skrockande berättar om företagets utveckling och en liten skylt där han beklagar sin vurm för fascismen under ungdomsåren.

Ikeas rötter i småländsk företagaranda, framväxt i takt med det svenska folkhemmet och världssuccé i en globaliserad handel exponeras med stolthet. Men framför allt erbjuder Ikea Museum en nostalgitripp för alla inredningsintresserade, bland annat i form av uppbyggda rumsinteriörer från olika årtionden.

– Heltäckningsmattor, murriga färger och plast. Så mycket sjuttital! utbrister Jean när han får se rummet i gult, brunt och orange som monterats uppochner i taket.

– Precis som hemma hos min gammelfarmor, kommenterar Felicia.

– En sån där stor rislampa var det första jag köpte när jag flyttade hemifrån, minns Jean. Och på en sån stereobänk spelade jag mina Stones-plattor, pekar han vid 1980-talsrummet med möblemang i stål och svart läder.

– Lampan Månen hade jag i mitt rum. Och tygormen fanns på mitt dagis! säger Felica igenkännande om barnrummet från 1998 innan rundvandringen slutar i mer nutida miljöer med högblanka köksinredningar och smarta lösningar för kompakt boende.

Av Ikeas anställda ser man inte så mycket utöver miniansiktena i Ingvar-mosaiken. En skyltdocka bär upp den flygvärdinnelika uniform som var personalens arbetskläder på 1950-talet. En bild från 1957 minner om när alla anställda bjöds på en resa till Mallorca. Knappast en realistisk personalförmån i dag med koncernens 155 000 medarbetare, men Jean och Felicia tycker ändå att de har en generös arbetsgivare.

– Kickoff varje höst, skinkmacka till jul och bidrag till skor. Det är inte dåligt.

Berättelsen om Ikea och dess grundare används sedan länge medvetet av företaget i kommunikation med kunderna. Det nya museet tar denna form av varumärkesbyggande flera steg vidare. Besökare kan bli fotomodeller för sitt eget omslag till Ikeakatalogen. I en utställning berättar Ikeakunder om sin personliga relation till bokhyllan Billy och soffan Klippan. Separata hyllningar tillägnas de världsberömda köttbullarna, de blåa bärkassarna och den sexkantiga monteringsnyckeln.

Historien är viktig även i relation till de egna anställda för att skapa vikänsla och yrkesstolthet. Ikeapersonal har fri entré till museet, och mängder av medarbetare från när och fjärran har redan varit här. Ofta i samband med skolning i ”Ikea Way” på koncernens internationella utbildningscenter strax intill museet.

Felicia Persson blev såld på sagan om Ikea redan under gymnasiestudierna på handelsprogrammet i Växjö.

– Vi pratade mycket om företaget och dess historia. När jag ser museet blir jag ännu mer stolt som smålänning och Ikeaanställd. Det här är min framtid!

När Jean Augustsson var i Felicias ålder och började på Ikea såg han det som ”bara ett jobb”.

– Men så småningom växer man in i kulturen. Det är som en familj. Om man gillar det är det lätt att bli kvar.

Den reklamigt tillrättalagda företagsmytologi som museet till stor del utstrålar har retat en och annan kulturskribent sedan öppningen i somras. Inåtvänt och ”Willy Wonka-ish” skrev brittiska The Guardian med anspelning på den knasiga direktören i barnboken Kalle och chokladfabriken. Stället är inget riktigt museum, klagade designprofessorn Sara Kristoffersson i Dagens Nyheter. Hon hade önskat sig mer självkritisk problematisering av till exempel plagiatanklagelser, skatteplanering och produktion i låglöneländer.

Museichefen Carina Kloek Malmsten anser att de arkiv och samlingar man håller på att bygga upp visst gör anläggningen i Älmhult till ett riktigt museum, lika väl som de som drivs av Volvo, Coca-Cola och andra storföretag. I övrigt vill hon inte kommentera kritiken.

Jean Augustsson tycker att det kan finnas anledning att utveckla museet med fler perspektiv.

– Detta är inget statiskt. Men en bra början.

Jean Augustsson

Ålder: 61 år.

På Ikea sedan: 1976

Avdelning: Belysning.

Första Ikeaminne: Rislampan jag köpte när jag flyttade hemifrån.

 

 

Felicia Persson

Ålder: Snart 20.

På Ikea sedan: 2015

Avdelning: Kök.

Första Ikeaminne: Rampen ner till fyndavdelningen. Där sprang jag alltid.

 

Ikea Museum

Yta: 7000 kvadratmeter i fyra våningar, inrymt i byggnaden som var Ikeas första varuhus i Älmhult.

Öppnade: 30 juni 2016.

Utställningar: Tre permanenta: Våra rötter, Vår berättelse, Era berättelser. En tillfällig, just nu om kök.

Antal besökare: 100 000 på fyra månader. Prognosen är cirka 200 000 per år.