Det handlar om att jämna ut maktbalansen. Om att de anställda inte bara ska vara tacksamma för att de har fått ett jobb.

Det handlar om att inte bara ge arbetsgivarna maximal flexibilitet.

Det handlar om att också de anställda vill ha inflytande och makt över sin arbetstid. Att kunna planera. Livet typ.

Det handlar om att få ha en trygghet i ett fast jobb. På heltid.

Det handlar om en enkel ekvation. Deltid ger lägre lön.

Det handlar om att få känna sig säker på att min arbetstid inte kan hyvlas ner från en dag till en annan.

Det handlar om att kunna sova gott för att man vet att lönen betalar hyran. Att man ens kan flytta hemifrån.

Det handlar inte om extravaganser. Det handlar inte om klänningen från Céline eller väskan från Stella McCartney.

Det handlar om att slippa stressen. Den gnagande oron för pengarna. Den tärande jakten på fler timmar.

Det handlar om att veta att när man kommer till jobbet är bemanningen inte så slimmad att man knappt hinner gå och kissa.

Det handlar om att få tillräckligt många timmar för att kunna utvecklas på sitt jobb.

Det handlar om att man älskar sitt jobb, men tvingas sluta för att man inte kan försörja sig.

Det handlar om att inte behöva oroa sig för pensionen. Och när 65+-dagen kommer, inte behöva leva under fattigdomsgränsen.

Det handlar om att facket vill behålla sin rätt att lägga in sitt veto för lagerarbete mellan klockan 05-24 veckans alla dagar.

Det handlar om större inflytande över när bemanningsföretag ska tas in.

Det handlar om som Gülay säger: ”Man vill ha ett liv också, inte bara jobba”. Eller som Jörgen: ”I grunden ska vi sträva efter att det inte ska jobbas dygnet runt”. Eller Hanna: ”Alla borde kunna få en skälig lön”.

Det handlar om att anställda behöver mer trygghet. Inte mindre.

Det handlar det om.

Linnéa Klint
Chefredaktör och ansvarig utgivare