Det var hos dem de rädda sökte skydd. Det var till butikerna skräckslagna människor tog sin flykt. Det var dit skadade kroppar bars in. När lastbilen körde sin vansinnesfärd på Drottninggatan var butikerna mångas tillflykt.

Personal och kunder fick inte komma ut förrän 18-tiden. Jag vet inte vad som hände där inne, men jag vet att butikerna blev platsen att söka trygghet på. De butiksanställda ska hyllas, precis som poliserna och sjukvårdarna. Och glöm inte krishjälpen.

Jag sitter fortfarande och läser morgontidningen. Många är sidorna om attentatet. Efter sida 19 tar dem abrupt slut och vardagen gör sig påmind i tidningsspalterna. Tre uppslag efter ond och bråd död står det. 70 miljoner ägg, det äter svenskarna under påskveckan.

Handelsmedlemmar i Stockholm city gav folket trygghet i fasan. Dessutom. Ni lagrar, kör ut och säljer miljoner ägg så att folk kan njuta av och umgås runt påskbordet. Tack för all hjälp.

Alla som känner mig vet att jag inte brukar ha problem med att sova. Och ja, jag har somnat vid skrivbordet på jobbet. Men i natt infann sig inte riktigt lugnet. Tankar. Bilder. Kollegan som inte svarade. Skriken utanför redaktionen, precis intill skräckscenerna. Samtalet från systerdottern.

Att försöka förklara för ett barn. Hennes rädda, späda röst i telefonen. Bekräfta, samtidigt inte injaga skräck. Ja, det har hänt, det är hemskt och förskräckligt, men det är ovanligt. Jag är inte rädd, det ska inte du vara heller. Vi ska fortsätta leva som i går före 14.53. Nu är delar av Drottninggatan avspärrad, men sen ska vi alla ut och göra gatan till vår. Och vi ska äta ägg. Leka, skratta, njuta, älska.

Jag såg precis solen skina igenom den tunga molnmassan.

Linnéa Klint
Chefredaktör och ansvarig utgivare