Butiken där alla tar ton

Klockan plingar till när dörren till butiken öppnas. En flöjtsolist som ska ge konsert på lördag är på jakt efter en svart putstrasa. Hon vill ha något nätt att torka munstycket med när hon står på scen, inte en otymplig handduk. Christoffer Sjögren bakom kassan kollar väggen med rengöringsprylar.
– Vi har nog inga som ser så snygga ut på scen. Jag tror nästan att du ska gå till en herrekipering som har lite finare näsdukar. Det ligger en om du går gatan ner till vänster, säger han till kunden som tackar för tipset och gör vänster om.

Det är en lugn dag i blåsinstrumentbutiken Windcorp i Malmö. Från radion skvalar klassisk flöjtmusik, stillheten bryts av att någon provspelar en saxofon. Trumpeter, flöjter, tromboner. Saxofoner, valthorn och tubor tronar ståtligt upp sig på hyllorna. Glansen och guldet lockar fönstershoppare ute i grå snömodd.
– Det är vackra pjäser, instrumenten. Det är nog en av anledningarna till att jag fortsatt, säger Christoffer som jobbar i butiken.

Han började spela piano. Men farfar som var jazzmusiker tyckte att trombon var ett så fantastiskt instrument, så han provade när han var tio.
– Sedan dess är jag hooked. Jag gick musikgymnasiet och Musikhögskolan, började frilansa som trombonist i symfoniorkestrar och på operor. Men till slut kände jag att jag ville ha en fastare inkomst, så jag gick till blåsbutiken jag själv var kund i och frågade om de behövde hjälp. De ringde tillbaka och frågade om jag ville jobba.

Efter åtta månader skulle ägaren sälja butiken. Christoffer bestämde sig för att ta över. Efter fem år sålde han den vidare till kedjan Windcorp.
– Jag hade småbarn och ville ha mer tid med familjen. En del av dealen var att jag fick jobba kvar som anställd.

Det gäller att ha tålmod som säljare här. Ett instrument är en rätt kostsam historia på allt från någon tusenlapp till 70 000. Innan kunderna bestämmer sig kommer de tillbaka flera gånger, många vill ta hem och provspela först, det är en hel process.
– De som kommer är allt från sjuåriga nybörjare till de som snart trillar av pinn och de som spelar i Malmö symfoniorkester.

Baksidan med att ha kunder som själva är proffs är att de kan bli besserwissrar. Christoffer kallar dem Zlatankunder, de som tror sig veta bäst. Oftast spelar de trumpet och har guldringar på fingrarna.
– Häromdagen var det en kund som inte tyckte att jag var tillräckligt kunnig som sa, ”är det du eller jag som jobbar här?”

Peaken på året är musikskolornas terminsstart. Och på måndagar märker de att fler kommer in. Under helgerna har folk haft tid att reflektera över sina livsdrömmar.
– De flesta vill börja spela saxofon. Folk får inte se några andra blåsinstrument på tv, resonerar Christoffer.
Han stör sig på all förinspelad orkestermusik. Saknar tiden då man fick se Anders Berglund dirigera levande orkestrar i Melodifestivalen.

Förmiddagen går snabbt och klockan 12 kurrar magen. Christoffer har precis ställt in sin matlåda med korv i mikron när dörrklockan plingar. Han brukar få äta ostört, men just nu är det bara han i butiken. Kunden heter Johan, är stammis, bor i kvarteret. Han behöver rörblad till sin saxofon.
– Ha det bra Johan, säger Christoffer när han går.
Här är man förnamn med många kunder.
– Det blir väldigt personligt i en sån här butik. Ett instrument är en personlig del, ens egen röst liksom.
Hans egen ögonsten ligger hemma, en trombon från 1930-talet.
– Jag övar 20 minuter om dagen och spelar fortfarande i jazzorkestrar, brassensembler och i kyrkor. Jag jobbar bara 80 procent, men det kan bli småtufft att hinna ibland.

Butikschefen Andreas Huss har också fullt upp. Han spelar saxofon och har släppt jazzplatta. Han skulle nog säga att musicerandet är ett krav för att få jobb här.
– Jag har svårt att se att någon annan än en musiker skulle kunna sätta sig in i den här världen.
Den här världen, kan den bli för liten? På kvällarna spelar de med musiker som på dagarna är deras kunder. Jobb blir fritid. Fritid blir jobb. Nej, det är inga problem, tycker de. Snarare ett privilegium. Och bra reklam för butiken. Deras engagemang ger förtroende från kunden, och förståelse för kunden.

En instrumentverkstad finns i butiken. Där, med en portion snus under läppen, jazz från Spotify och gammalt hederligt hantverksjobb, där trivs Christoffer som bäst. Att trycka ut bucklor hör till den vanligaste reparationen.
– Det händer att folk kommer med helt tillplattade instrument. De har råkat backa på dem med bilen.
Vissa undrar varför det inte kommer något ljud. De har inte märkt att deras barn haft lite för skoj och stoppat ner saker i tratten.
– Men ibland beror det på att instrumentet är för skitigt. Eftersom man blåser i det hela tiden bildas förhårdnader och kalkavlagringar om man inte rengör. Inte så fräscht.

I verkstaden hänger små handskrivna lappar med japanska tecken och svensk översättning. Det är Sho Yamaguchi som tejpat upp dem, han kom till Sverige från Japan för drygt tre år sedan. Ett intresse för den svenska nyckelharpan lockade honom hit. Och en beundran av Sverige som välfärdsstat. Det där med att betala skatt och att det finns högkostnadsskydd inom sjukvården. Till det landet ville han flytta. Sagt och gjort. Hemma i Japan hade han gått Yamahas instrumentreparatörskola. På svensk mark gick han in på Windcorp i Stockholm och frågade om jobb. Det fanns inte där, men i Malmö.
– Det var min dröm att arbeta i Sverige. Jag tänkte att det var ett fantastiskt land. På vardagarna jobbar jag här, på helgerna bygger jag nyckelharpor, säger Sho på sitt nya språk.

Ibland kan de anställda på Windcorp bli lite trötta på uppfattningen om hur det är att jobba där. Som att det bara är att glida runt och prova instrument. På nätforum visar sig även andra åsikter. Att de i musikaffär är misslyckade bittra musiker som fått nöja sig med att stå i butik. Men Christoffer, han längtar inte till de stora scenerna.
– Jag har redan varit i den verkligheten och det var sällan så superkul och härligt. Det ska övas, repeteras och spelas konsert. Och turnélivet med massa bussåkande är inte så jäkla kul.
– Jag känner att det blivit en harmonisk mix av butiksjobb och spelande, ett fint sammelsurium. Jag tycker jag har det ganska bra. Jag trivs bra med livet.