Det är ofattbart att jag har jobbat i butik i jättemånga år. Inte så uppseendeväckande att vara 22 och jobba med service, kanske. Mer regel än undantag. Det är inte oväntat men obegripligt, med tanke på min personlighet. Den onådiga konflikträdslan. Nej ingen förstår vilka höjder den skulle kunna nå om jag tillät den. Tanken har slagit mig att det kanske är just butiksjobbet som fått rädslan att inte drivas in absurdum, kunder som skäller på mig om butikens priser har dresserat min fobi. Eller så är jobbet själva anledningen till att huvudet sjunker ner mellan axlarna vid minsta antydan till social friktion.

Jag ska tala klarspråk, här kommer det; Jag hade kunnat äta luddet från torktumlaren om det på något perverst vis innebar att undvika en konflikt. Att vara folk till lags och aldrig sätta sig på tvären är en dyrbar bedrift. Så hur är det möjligt att jag förmår mig själv att stå i kassan och utsätta mig för strid efter strid?

Nu menar jag inte ”utsätta mig” som i att jag någonsin aktivt skapat en konflikt med en kund. En enfärgad kudde har bättre förutsättningar för att skapa en konflikt än vad jag har, och det går dessutom emot mina arbetsuppgifter. Jag får väl nästan betalt för att inte bråka. Men att stå i kassan är att gå ut på ett minfält. Vad som helst kan vara till grund för gräl för kunder. Tro mig, vad som helst. Vi säljer konflikter i butikerna, eller nej, vi säljer möjligheten att vinna en argumentation.

Det är skönt att starta ett bråk man vet att man ska vinna. Tror jag iallfall, jag vet väl inte. Att jobba med service är ungefär såhär, någon ringer till butiken:

– Hej, jag körde 13 mil till er butik för att köpa fil och det var inte det godaste jag ätit i hela mitt liv.

– Oj förlåt, vi kommer kompensera dig för filen, bensinkostnaden, eventuellt slitage på däck och även den fysiska investering du gjorde genom att sätta dig i bilen och köra till vår butik.

Ofta, inte alltid, är det så. Men det är så om jag svarar.

Den konstanta risken för friktion har lämnat mig from som ett lamm. Det är mer troligt att du blir arg på en god daimtårta än på mig. Om du inte blir arg på mitt sätt att undvika bråk då. För mig är det klart, det är klart att kunden alltid vinner. Obalansen i kundrelationen får mig att sluta tro på dramaturgin i gräl. Ingen spänning, jag förlorar alltid. Lika bra att vika sig. Hur är det möjligt då, att jag står ut? Det är en retorisk fråga, jag vågar nog inte komma fram till något.