Tänk dig att du står vid en monitor som mäter hjärtljud. Svart datorskärm. Ljust stötande ljud. Ett grönt streck, som går kraftigt upp. Dyker ner. Tar sig upp. Dunk. Dunk. Dunk. 

– Så är mitt liv, upp och ner hela tiden, fattar du? säger Seluah Alsaati.

Vi sitter på hennes arbetsrum på ABF Stockholm i förorten Rinkeby. Med utsikt över skolan, parabolerna och de många låga hyreslägenheterna. Från det lilla kontoret hjälper hon boende i området att förverkliga sina drömmar. Det handlar om läxläsning. Att lära sig rappa, göra musik. Språkstudier. Folkbildning helt enkelt. 

Januari 2016 hade tryckvågorna från Seluahs hjärta antagligen spräckt monitorns skärm. Det var den månaden medierna rapporterade om vad som kom att kallas de sexuella massövergreppen i Köln. Kränkningarna skedde under den tyska årliga nyårskarnevalen. De utpekade förövarna – manliga flyktingar.

– Sexuella trakasserier sker överallt i världen och av vita, bruna och svarta män. Shit, vad jag var arg. Rasister använde kvinnors rätt till sin kropp för sina egna syften.

Ilskan resulterade i rappen Min kropp är min. Så funkar hon. När Seluah har ork hittar hon sätt att kanalisera sina känslor. Okej, nu vill rasisterna prata sexuella övergrepp mot kvinnor. Låt oss då snacka. 

Låtsas som att du nu bryr dig om oss men du hatar på blattar som vanligt förstås
Allting som händer emot oss är skit,
handen kan vara brun svart eller vit
Om jag vill ha dig så välkommen in.
Om inte försvinn. Min kropp är min.

Ur låten Min kropp är min

Efter låtsläppet bjöds hon in till tv- och radiodebatter. En minns hon väl. Som vanligt var hon förberedd. Tre saker uppskrivna på handen. Utan dem sagda skulle hon inte lämna studion.

– Jag ville radera mig efter den debatten. Ta bort mitt Facebook-konto, aldrig mer gå ut. Det var över för mig. Jag hade skämt ut mig för hela Sverige.

Det hade hon inte gjort. Tvärtom. Men för Seluah kom bekräftelsen för sent. När sms:en pep till i mobilen hade Seluahs djävul på axeln redan knockat henne av skamkänslor. 

– Jag vet inte vad det kommer ifrån. Den där skammen. Att jag är helt värdelös.

När djävulen vinner stannar Seluahs kropp. Att hon är på väg in i en sådan period märks direkt när hon är med sina två barn, Frank och Cedrik. Ett tjafs mellan dem. En maträtt som bränns. Eller som den morgonen när en tunnelbana missas. Seluah sitter på perrongens träbänk. Med vänstra armen håller hon krampaktigt om Frank. Med den högra Cedrik. Hon drar dem till sig. Tårarna rinner inte längre sakta ner för kinderna. De forsar. Snoret rinner. 

De kommer fram till henne. Tanterna. Kvinnorna. Farbröderna. De viskar. Du vet att det finns hjälp. Du kan ringa soc. Seluah tänker: Ingenting klarar du. Inte ens att åka t-banan.

– Ibland behöver jag bara stänga av allt i en dag. Ibland i flera. De som känner mig vet att det är så. Mamma. Mina nära vänner. Pappan till mina barn. 

Seluah vet inte vad som gör att det vänder. Men det gör det en dag. Och då är det som om energin aldrig kan sina. Hon har varit ordförande för Vänsterpartiet i Stockholm och aldrig missat en feministisk demonstration eller aktion. Alltid nya brandtal att hålla. Tills hon tar slut.

Hösten 2015 var en sådan period. Men denna gång fanns det någonting annat också. En längtan. Som att börja rappa. Djävulen på axeln sa att hon var pinsam. Hon trotsade. Smög upp när de andra somnat. Tände kökslampan. Satte på ett beat. 

– Jag saknade taktkänsla totalt. Det var verkligen skit. Jag skäms. 

Men det var då. I dag levererar Seluah orden i både tempo och tyngd. Hon har släppt två egna singlar och rappat ihop med Behrang Miri i Våra hemländer blöder. Brutit med sina barns pappa. Slutat helt med politiken. Genom sitt jobb på ABF är hon tillbaka i Rinkeby.

– Shit, vad mycket idéer, viljor och skaparglädje det finns här i orten. Det är det bästa i mitt jobb, att hjälpa till att förverkliga. ABF har utbildningarna, lokalen eller nätverket eller vad det nu kan vara personerna behöver. Det är här i det lokala som möjligheten till förändring finns för mig. Inte i politiken i Storstockholm.

Bredvid ortens styrka går sorgen. För bara några månader sedan sköts två bröder till döds på kaféet Mynta. De är inte de första som mördats. Bara förra året sköts sju personer till döds och 27 skadades, enligt polisens statistik för Stockholm Nord. Efter brödernas död var ögonen blanka vart Seluah än vände blicken. Vid mordplatsen låg blommor. Barnen som gick förbi frågade: Varför sköts de? Mammorna som svalde och inte hittade orden.

– Det var tungt. Brödernas död. Många kände att det får räcka nu. Det måste räcka nu. Våra barn dör. 

Seluah är uppväxt i trakten. Med sin arabisktalande pappa, finskspråkiga mamma och lillasyster. Föräldrarna sålde väskor på Norrmalmstorg i Stockholm. Helger. Sommarlov. Jullov. Oavsett kyla. Seluah och lillsyrran hjälpte till. 

– Svenskan kom in i mitt liv när jag började skolan. I dag kan jag 50 procent svenska, 50 procent arabiska, 50 procent finska. Men är 100 procent av allt. 300 procent Seluah. Så är det för många här i orten. På ABF på Sveavägen inne i stan är jag den inkvoterade blatten som får frågan var jag kommer ifrån. Här i Rinkeby gör arvet från min mamma min hud för ljus. 

I dag bor Seluah i söderförorten Skärholmen. Varannan vecka med barnen. Varannan vecka ensam. Och hon har börjat dejta. 

– Du såg att jag suckade tidigare, va? När jag tittade på mobilen. Det var från en snubbe jag haft kontakt med tidigare. Men allvarligt, han går hem till sin mamma med sin tvätt. 

Seluah tar upp mobilen och börjar fibbla. Sms-konversationer från mer eller mindre hopplösa män. Vi läser, skrattar och konstaterar att Seluahs tre krav verkar omöjliga. 1. Ha intellektuell kapacitet, kan både respektera och diskutera. 2. Ha social kompetens, ska kunna svara på sms. 3. Funka intimt.

Ingen mer som går till mamma med sin tvätt.
Ingen mer som säger du var nummer 201. 

Nu är det bara jag och mina gäris. Inga mer som tänker stort men har fastnat i sitt ego. 
Inte höra mer om X och att han svarar sent på mess.
Nu är det bara jag och mina gäris.

Ur låten Jag och mina gäris

– Jag är en relationstyp. Jag vill ha närhet och jag vill vara mer med mina barn än varannan vecka. Det var svårt att lämna barnens pappa. Men jag kunde inte vara kvar. Fast när Frank och Cedrik gråter efter sin pappa då känner jag skuld och skam. På riktigt. Visst, jag har läst att en bra förälder är en förälder som mår bra i sig själv. Men vad spelar det för roll när magen och hjärtat säger någonting annat när de gråter. De har inte valt det här, säger Seluah och ögon tåras.

– Jag har en ambivalent hållning till allt jag gör. Livet är ambivalent.

Det knackar på dörren i arbetsrummet på ABF. Seluah Alsaatis nästa besök är här. In kommer en kvinna som jobbar med ungdomsfestivalen ”We are Stockholm”. Den arrangeras varje augusti i Kungsträdgården i samband med Stockholms kulturfestival. Nu undrar den entusiastiska kvinnan om det finns några unga i Rinkeby som har något spännande på G och som kan tänkas vilja delta på festivalen. Seluahs ögon gnistrar till. Hon vet precis vilka hon ska prata med.  

Fotnot: Citaten är utdrag ur Seluahs låtar ”Min kropp är min” och ”Jag och mina gäris”.

Fakta SELUAH ALSAATI

Ålder: 33 år.

Familj: Barnen Frank, 4 år och Cedrik 5 och ett halvt. 

Jobb: ABF Stockholm med kontor i Rinkeby. Handels är det fackförbund som organiserar ABF-anställda. 

Aktuell med: Släpper första EP:n i vår. 

Lön: Runt 28 000 kronor i månaden.

Seluahs pepplåtar:

Beyonce Run the world (girls)

Linda Pira Knäpper mina fingrar

Joy Kattliv